Kära motivation

Hej kära motivation,

Detta är ett kortare brev till dig, sedan min rygg återigen kraschade så har du befunnit dig på annat håll. Vart? Jag har gäspande under lunchen knutit på mig skorna för att du skall känna att jag fortfarande finns här. Med värkande ben, tunga lungor och med gäspen i halsgropen joggat mig genom superfina landskap i behaglig värme för att du skall känna att jag fortfarande finns här.

Helt ärligt, jag behöver dig, om än lite så behöver jag att du på något sett under denna tid visar att du kommer vara närvarande nu när festligheter, kalas, sol och läskeblask hägrar vid varje husknut. Ska vi springa ikväll? Efter det att lillen är nattad? Vi gör det tycker jag, då visar vi båda med stormsteg att resten av veckan bara blir en transportsträcka.

Vi säger så, typ 20:00, ok?20170611_115143810_iOS.jpg

 

Fasansfulla löpning

Jag gav mig vid kvällstid igår ut på en liten löprunda. Jag tänkte naivt för mig själv att ”en lugn liten jogg får det bli”. Kläderna på, skorna på ger jag mig ut i det hala.

Någon kilometer in slår det mig att om jag springer till EON Arena så kan jag i trappen där dundra några intervaller. Sagt och gjort.

Problemet med att ta ut sig helt i en trappa någon kilometer hemifrån är ju det faktum att jag även måste ta mig hem efteråt. Jag vill inte gå, då det är, ja, tråkigt. Eftersom jag är så trött i benen klarar jag inte heller av att jogga långsamt, för då tar jag mig inte framåt, utan jag måste sätta upp ett ganska högt tempo för att hänga i hela vägen.

När jag senare kommer hem mår jag piss, en dålig middag i kombination med hård träning fungerar inte. Vad jag däremot vet fungerar är det faktum att jag fungerar otroligt mycket bättre i min träning när jag får jobba med något som tar ut mig, gör att det värker lite.

Jag får se vad denna dag har att erbjuda, om kroppen godkänner kanske det blir lite cettlebell till kvällen. Nu skall jag lyssna på Carry On med Willy Mason och be till gudarna att bussen tar mig till jobbet och inte till himmelriket.

Hörs!