Mental löpning och slut på kaffe

Temapasset för någon vecka sedan var att inbilla sig att det går tungt, intala sig själv att nu är det jobbigt. Detta skulle pågå i 10 minuter, men jag skall säga er det att för mig pågick det i 37. Jag hade vid tillfället av detta pass precis slutat med kaffe dagen innan. När jag skulle böja mig framåt för att knyta på mig skorna så märkte jag direkt att det här passet inte kommer att vara enkelt. Mitt huvud exploderade, det gick vågor genom huvudet som försökte övertala mig att sluta, koka en kanna kaffe och bara fortsätta må dåligt.

Men jag klarade det faktiskt, jag tog mig igenom passet med svidande huvudverk och temapasset var därför tillända, och det mentala fick verkligen jobba. Varför har jag då slutat med kaffe kanske man frågar sig? Jo det skall jag berätta.

Jag var någon dag innan jag sprang det här passet ute med min dotter och åkte lite skidor, en helt fantastisk stund. De som slog mig, bokstavligen efter ett tag var att jag fick en sådan fruktansvärd huvudvärk, det enda som jag kunde komma på var orsaken till detta var det bristande intaget av koffein timmarna innan jag gav mig ut med dottern. Det här var egentligen den enda faktorn som ledde mig fram till beslutet, för jag vill inte behöva planera mina dagar och mitt humör efter mängden kaffe jag dricker eller inte dricker. Jag vill inte behöva få ont i huvudet och bli en tråkig förälder bara för att jag inte dricker kaffe, då slutar jag hellre så jag kan leva mina dagar utan att behöva planera in kaffe.

Så enkelt är det! Dra åt helvete kaffejävel!

Aja Hare!

Att ta sig ut när det tar emot

Om en ser på bilden här nedan så kan man kanske ställa sig frågan hur någon kan påstå att det skall vara jobbigt att ge sig ut. Men det finns faktiskt dagar och tillfällen som gör det mer eller mindre jobbigt, oavsett väder, att knyta på sig skorna. Jag har ännu inte några bra knep till att ta mig över tröskeln, men har ändå lyckats, jag skall försöka summera vad som faktiskt verkar hjälpa och vart jag önskar att jag skulle vara någonstans.

Många påstår att det fungerar att lägga kläderna vid sängen och bara kliva upp och ta på sig kläderna. Det fungerar inte för mig, för jag måste ändå ta på mig kläderna och allt för ofta så tycker jag att det är bekvämare att ligga kvar i sängen. Det har säkert med karaktär att göra, och morgonkaraktär det har jag aldrig haft. Det som också ställer till det på mornarna är det faktum att det tar så lång tid att faktiskt komma igång, det är motigt när mjölksyran slår till efter 30 sekunder. Men jag lär mig, sakta men säker kommer jag faktiskt ur sängen och tar på mig understället och ger mig ut och springer de 20 minuter som står på schemat, och här kommer det första som faktiskt har hjälpt, spring en kortare tid, att ta sig upp och springa 20 minuter, det klarar jag, och blir det jobbigt att vakna så kan jag bara lägga mig 20 minuter tidigare kvällen innan. Det som händer är att jag kommer hem pigg och frisk till att börja laga frukost till familjen.

Tips nummer två, och vilket verkligen fungerar är att om en jobbar som jag gör nu, hemma i pandemitid så är det väldigt enkelt att ta på sig träningskläder eller underställ direkt på morgonen eller en tid innan man faktiskt har planerat att ge sig ut, för, när du ändå har kläderna på dig så kommer steget utanför dörren att bli så otroligt mycket enklare. Jag brukar klä på mig innan jag faktiskt skall ge mig ut, sätta mig vid datorn och sedan bara räkna ner tiden till det att jag faktiskt får ge mig ut. Att ha kläderna på sig ökar min motivation.

Mitt tredje och sista tips är att berätta för familjen vilka tider en har tänkt springa, för när de sedan petar på dig och frågar om det inte är dags att ge sig iväg så är det svårt att komma med undanflykter.

Sedan tänker jag åter igen såhär. Fan det finns så många som skriver om löpning så jag kan lika gärna bara skita i det här, men sedan tänker jag igen, helt sjukt, att det faktiskt är för att skriva ner min progress och egentligen inte för att jag skall bli årets löpinfluenser. Precis hjärnan!

Aja, Hare!

45 minuter i 180 RPM

Alltså jag har aldrig dragit mig med såna här termer innan. Näsandas, 180 RPM med mera. Men i schemat så står det att det är såhär vi skall göra och då är det bara att följa med för jag är helt säker på att de som sätter upp detta vet vad de håller på med. Dagens pass bestod alltså av att springa i 45 minuter, i väldigt lugnt tempo, med 180 steg i minuten. Att springa lugnt men ändå ta sig fram med 180 steg i minuten är inte helt enkelt utan det gäller då att springa med väldigt korta steg, vilket jag gjorde. Jag är helt säker på att jag såg något lustig ut men passet kändes hur som helst väldigt bra.

Solen sken under dagens pass vilket gör det lite lättare att springa, samtidigt så hittade jag videon som ni kan se är nedan, vilket gjorde det än mer inspirerande att ge sig ut idag.

Dagens viktigaste: Icebugs!

Aja, Hare!

Reflektion av näsandning

Dagen till ära har bjudit på två pass om 20 minuter samt 25 minuter, där båda skall gå i lugnt tempo. Det senare passet på 25 minuter skulle inledas med 10 minuter näsandning, det betyder att både in och utandning bara skall ske genom näsan.

Jag utgick ifrån att det skulle bli svårt då detta är någonting som jag aldrig tidigare gjort eller testat. Dessutom var det -10. Det första som slog mig var att det är omöjligt att springa ”fort” och bara näsandas, det blev en naturlig temposänkning, vilket är bra och en del av syftet. Detta var en av få rundor då jag i stort sett enbart låg i pulszon 2. I vanliga fall ligger jag på gränsen mellan zon 2 och 3 och brukar få ungefär 50% i båda zonerna, vilket fungerar utmärkt för mig. Men det var en positiv överraskning.

Det andra som slog mig var att jag till en början hade svårt att få in luft i lungorna, hur mycket skulle jag andas in och ut i varje andetag? Jag fick lägga en stor mental del av löpningen på att försöka anpassa min andning, det gjorde mig medveten och hela tiden uppmärksam på mitt tempo.

För mig var detta en något jobbig, mentalt, men mycket positiv löpupplevelse, även om passet i helhet bara varade i 25 minuter och näsandningen i 10. Det gav mig en möjlighet att utan att titta på klockan, eller av ren vilja, att faktisk sänka farten något.

Vi får se vad framtiden har att erbjuda och om det kommer att vara lättare nästa gång, förhoppningsvis kommer det då att vara någon grad varmare. Det är inte jobbigt att springa i kyla, men det är jobbigt med istappar ur näsan.

Aja, hare!

10 månader mot 10 mil

Ja det är så det heter, programmet som jag nu följer via PaceOnEarth. Det har nu pågått under någon veckan och jag har följt schemat i stort. Jag har fått göra om i schemat någon dag och missat något styrkepass men annars har jag i stort fått med nästan allt.

Nu när det har dragit i gång på allvar har vi också fått uppgiften att försöka beskriva vårat varför. Varför vill vi springa, varför såhär långt och vad är det som driver en till att göra det. Jag är inte riktigt där en, men det jag känner såhär spontant när jag tänker på mitt varför, är att det har att göra med mitt välmående och en vilja att se vad min kropp kan klara av utan att jag skall behöva sätta hälsan på spel.

Det som hela tiden har lockat mig med ultralöpning är inte tävlingsmomentet utan det faktum att jag kan få vara ute, under en längre tid och låta tid och rum agera fritt i mitt huvud, ofta är det bara på långa rundor som min hjärna kan processa saker och låta känslorna flöda, och ultralöpningen ger mig precis det jag känner att jag faktiskt behöver.

Jag hoppas att den här upplevelsen och resan, trots att vi snart skall få tillökning i familjen kan ge mig en mer hälsosam syn på både löpning, träning och välmående på sikt, där jag inte jagar resultat eller större biceps, här jagar jag istället min egna egna demoner och får en chans att vara den jag faktiskt vill vara både för mig själv och för min familj.

Aja, Hare!

Ultraintervaller som inte blev av

Jag kände ett omåttligt sug att hoppa på och springa några varv av de ultraintervaller som Pace on Earth anordnade under helgen. Men livet kom i mellan och i den situation som vår familj befinner sig i idag så är det inte möjligt för mig att tillägna en hel dag åt löpning och återhämtning och i det välja att inte prioritera familjen något. Men tanken på Ultraintervaller har verkligen satt sig i mitt huvud och jag har börjat planera för hur jag skall hinna göra några varv av intervaller innan den stora vinterstormen drar in över Timrå.

Är du också intresserad så finns det massor av information här, samt att det finns en PDF med instruktioner och tips gällande hur en bör planera för detta. Hur en skall tänka, äta, vila och njuta. Jag tror verkligen på detta koncept som ett steg mot ett ultra och kommer verkligen att försöka lägga in ultraintervaller i min träning. Även om jag inte kommer att göra 8 varv om 10km så kommer jag att försöka få 2-4 stycken över 24 timmar några gånger under ett tränings år.

Jag bjuder på en måne från ett pass för någon dag sedan, inte fy skam!

Jag kommer springa ett Ultra

Det är bestämt, jag kommer att springa ett Ultra-lopp. När det blir av det vet jag däremot inte men jag har bestämt mig att jag skall försöka ge kroppen en chans att springa ett Ultra maraton. Jag har en lång väg att gå och kommer förmodligen inte att springa detta lopp under 2021, utan där har jag ett lopp på 28km eller 44km inplanerat vilket får räcka, men 2022 har jag tillsammans med en vän preliminärt bokat att det blir ett längre lopp.

Med detta sagt så har jag också lagt Crossfiten lite på hyllan för att fokusera på lite annan träning. Träningen idag består mest av långsamma längre pass och enklare styrketräning, där jag nu under vintern kommer fokusera lite mer på styrka hemma i källaren och löp-pass i snön, en längtar ju faktiskt!

Recension Awaken Training Series 1.0

Att träna har alltid varit en del av mitt liv. Att träna smart har dessvärre aldrig varit min starkaste sida. Jag har under flera år dragits med skador på baksida lår och rygg, men framförallt är mina fötter väldigt slitna. Många av de som jag tränar med idag har också pratat om skavanker och belastningsskador efter att de har tränat alldeles för hård och ostrukturerat i sitt Crossfit-utövande. Som ett led av detta har vi valt att testa Awaken Training Series 1.0 vilket inte är ren Crossfit utan mer Functional Bodybuilding och är framtagen av Marcus Filly som efter flera år av Crossfit och medverkande i Crossfit Games kom till en punkt där det inte var lika roligt längre och skadorna knackade på dörren.

“Go into the pain cave,” you hear, like hurting is a badge of honor, and all weakness must be squashed. But what happens when you tweak your back, or your kid gets sick, and your PR takes a nosedive? Does that make you less of an athlete?

It’s time to reconnect with why you fell in love with training. Whether you compete or just work out for the pure pleasure of movement, every athlete can make progress and feel great at the same time.

Citatet ovan är lite av en fingervisning kring vad Marcus vill att vi skall uppnå med ATS, hitta tillbaka till grunden, till varför träning är roligt, minimera skadorna men på köpet faktiskt bygga en stark och frisk kropp som kan röra sig utav bara fan.

Under ATS 1.0 har fokus hela tiden varit att varje rörelse skall vara kontrollerad och följa ett visst tempo. Detta för att bygga stabilitet och styrka i både leder och muskler som vi annars har lätta att bli skadade i. Fokus har varit på bål, ben och axlar och det lugna tempot har blandats med intensiva workouts men hela tiden med fokus och inte för tunga vikter.

This program will challenge you to become aware of the way you move. Of your breathing. We suggest you turn down the music and hear your body respond. To not block out or avoid the fears or discomfort creeping in, but to welcome them as friends, and see what they have to show you. No “sucking it up” needed. And no destroying your body in the process. Because if your training doesn’t bring you joy, why do it?

Nu är vi i slutfasen av 1.0 och även om jag inte har kunnat följa denna programmering strikt så har jag i stort sett följt 4 av 5 pass i veckan hela vägen. Jag har på denna tid lärt mig extremt mycket när det kommer till min egen kropp och vad jag faktiskt klarar av, och framförallt vilka svagheter jag har. I denna programmering blir det väldigt tydligt vilken sida som är din svara respektive starka, vilka muskelgrupper du saknar rätt teknik och styrka i. Så för mig har detta varit en fantastisk programmering och en väg som jag kommer att fortsätta gå.

Jag kommer troligtvis även att följa med in på 2.0 (det finns upp till 4.0) och fortsätta utforska de oupptäckta marker som finns inom mig själv samt lära mig mer om min kropp och funktionell träning som helhet.

Denna programmering har flertalet av de som följt den i min närhet valt att kanske följa den spontant eller bara till viss del, detta för att de upplever att den är långsam och tråkig. Så här kommer då ett varnande finger, vill du ha fullt ös, många tunga, snabba lyft i ren crossfit-anda, då är detta nog ingenting för dig, om du inte är helt slutkörd det vill säga. Men vill du istället komma underfund med vilka brister du har, jobba bort problemområden men samtidigt lyfta vikter och få rejält med flås så är detta för dig!

Priset för 3 månader är $199 och detta är vad som erbjuds:

• Twelve weeks of progressive programming via Fitbot (5x/week schedule with rest day active recovery suggestions)
• Access to a Revival Strength coach for your questions via Fitbot
  Video movement library
• Bonus content from Dr. Teddy Willsey (@strengthcoachtherapy) for activation, recovery, and injury prevention
• Abs, buns, and supporting muscle made of steel*

Är du intresserad kan du hålla koll Här när det är dags för nästa omgång av Awakening Training Series, du kommer inte ångra dig!

NCFIT släpper app med Programmering

Okej, det här med programmeringar blir aldrig gammalt. Det finns en djungel av dem där ute och det kostar massvis med pengar. Jag har fram till nyligen kört IconAthlete av Chris Spealler och har verkligen gillat det upplägg som han har på träningen, problemet för mig är det faktum att det blir lite för dyrt. Jag har i dagsläget inte 500:- till övers för en programmering. Så vad passar då inte bättre än att testa NCFIT och deras gratis programmering som Jason Khalipa erbjuder.

Nu har jag inte använt appen så länge, men det som appen erbjuder är NCFIT’s (Norcal) dagliga programmering, den programmering som NCFIT använder till sina gruppass samt Tävlingsgrupp. Det vill säga ett urval av 30, 45 och 60-minuterspass som är anpassat för en grupp alternativt om du behöver en snabb genomkörare utan att behöva leta ihjäl dig bland alla WODar som finns där ute. Jag testar däremot deras tävlingsprogrammering och dagens pass såg ut som följer:

A. Condition
EMOM x 21
1. 7 Burpee Over Box
2. 15 Cal Row
3. 40 DU
Lugnt tempo bara jobba sig igenom.

B. Styrka
Inom 6 minuter bygga upp
1x Tung Clean and Jerk

C.a Styrka
EMOM x6
6 Power Clean 50% av dagliga max.

C.b Gymnastik
4 set
15 GHD
15 Hip Extensions

Jag gillade upplägget med en lång, inte allt för tung EMOM innan styrkedelen. Det kändes som jag fick en chans att bli riktigt varm. Jag kommer fortsätta testa denna programmering under några veckor för att se vad den har att erbjuda och om den faller mig i smaken.

I slutet av dagen vill jag bara träna egentligen.

Aja Hareee!

Tankar kring framtiden

Jag har fått besked kring mina fötter. Ja för att ge lite bakgrundsinformation så har jag haft problem med mina fötter sedan 15-16 år tillbaka i tiden. Jag gjorde illa båda fötterna rejält på fotbollsplanen och har sedan dess opererats och fortsatt spela fotboll med tejpade fötter. När jag nu har slutat spela fotboll och bytt inriktning till Crossfit har problemen med mina fötter fortsatt. Jag har nu varit hos en ortoped som meddelar att det är flera operationer som gäller för att lösa den kommande artrosen som ligger några år framåt i tiden.

Domen lyder att först skall en operation göras på högerfoten för att ta bort lösa benkroppar, efter det är det antingen operation för att skjuta på artrosen eller att steloperera när väl artrosen kommer. Tankarna kring hur jag skall göra har gått runt i huvudet på mig och jag känner mig väldigt osäker.

Men, jag har i alla fall för nu tagit ett beslut om att inte göra operation för att skjuta på artrosen, det är inte säkert att jag blir så pass bra, efter ett års rehab, för att kunna fortsätta träna så som jag gör nu, och då tror jag att jag vill fortsätta träna som nu och invänta artrosen om 10-15 år för att då steloperera. Då har lilltjejen blivit äldre och jag kan då återhämta mig i lugnt och ro och inte behöva känna att familjen blir lidande av att jag ligger hemma efter operationen några månader.

Det är i alla fall hur jag tänker just nu, samtidigt så vet en aldrig hur tekniken har utvecklats på 10-15 år. Kanske inte behöver göra så väldigt omfattande operation då, eller så har tekniken kommit så pass långt att det finns andra alternativ, men, den som lever får se. Jag vill i alla fall kunna träna på medan jag fortfarande är relativt ung. Det går att träna efter steloperation också, men inte i den mån som jag gör nu, och det vill jag fortsätta med, i alla fall så länge jag kan!